Från den utmärkta bloggen Skymmningszonen har jag lånat följande artikel:
SFI - 40 år av bortkastade miljarder!
En kompis till mig i Stockholm, vi kan kalla honom Hasse, är förutom att vara en mycket mångfacetterad och kunnig människa också en lysande pedagog. Han har därför under årens lopp arbetat som bl a lärare på SFI, en uppgift som han från början ansåg vara av stor vikt för att hjälpa invandrare att snabbt etablera sig i det nya landet. Eftersom Hasse är den typen av människa som i grunden vill tro alla om väl kastade han sig in i SFI-arbetet med liv och lust. Herregud, tänkte han, här finns det folk som hungrar efter kunskap, jag har den och vet hur man delar med sig av den. Hasse, som är i femtioårsåldern, hade rätt så omfattande errfarenhet från lärarjobb på grundskola och gymnasium och trodde det visserligen skulle innebära nya och förmodligen större utmaningar på SFI, men aldrig hade han väl kunnat tänka sig den otroliga misär som han ganska snabbt upptäckte. Över en bira på vår gamla stamkrog satt vi och diskuterade detta och hans erfarenheter var av det mer hårresande slaget.
Han berättade, och jag ljuger inte om jag säger att han hade gråt i rösten, om hur totalanalfabeter kommer dit, aldrig slår upp en bok, aldrig gör något hemarbete, aldrig aktivt deltar på lektionerna. Trots sina höga ambitioner kunde Hasse inte på några villkor entusiasmera mer än några fåtal elever varje termin, dom andra sitter där och hel- eller halvsover.
Läs resten av den hårresande artikeln här
