Historien om de muslimska relationerna med de kristna och judarna ger oss inte anledning att känna optimism på det sätt som en del människor så lättvindigt tror.
"Påståendena att muslimerna skulle ha varit så toleranta mot sina kristna och judiska minoriteter hör till stor del till myten, och historien om islams erövring och dominering i Mellanöstern, den iberiska halvön och i Balkanländerna klargör detta tillräckligt starkt. I området som i modern tid upptas av Spanien och Portugal, där muslimerna regerade från år 716 och som inte blev helt befriat från muslimskt styre förrän år 1491 när man fick ge upp Granada, tolererades kristna och judar bara som ”dhimmis”. De utsattes för beskattning som straff för att de inte var muslimer, rättslig diskriminering och en hel rad av större och mindre förödmjukelser.
Om en dhimmi skadade en muslim gick hela hans församling miste om beskydd och kunde utan rättslig påföljd för förövarna bli utsatt för plundring, förslavning och mord. Hårda repressalier som kunde inkludera stympning, deportation och korsfästelse ålades kristna som bad kristna kungar om hjälp eller vilka kunde misstänkas ha konverterat till islam av opportunistiska skäl. Razzior i syfte att plundra ägde rum flera gånger om året mot de spanska kungadömena i norr och också mot Frankrike och Italien och hemförde byte i form av slavar. Kalifen i Andalusien ägde en armé bestående av kristna slavar från hela Europa och hade också ett harem som bestod av tillfångatagna kristna kvinnor. Den judiska församlingen på den iberiska halvön led liknande former av diskriminering och bestraffningar, vilka innefattade tillsägelser om hur en jude skulle vara klädd. En progrom som ägde rum i Granada år 1066 utrotade den judiska befolkningen där och dödade mer än femtusen människor.
Det arabiska styret i Spanien och Portugal var en katastrof för kristna och judar, liksom det turkiska var i Balkanländerna. Den ottomanska erövringen av Balkan började i mitten på 1400-talet och fullföljdes under de nästkommande tvåhundra åren. Kyrkor förstördes eller förvandlades till moskéer och de judiska och kristna befolkningarna tvingades att byta boplatser och att bli slavar. Utdelande eller tillbakadragande av skydd berodde helt och hållet på sinnelaget hos den ottomanske härskaren som just var vid makten. Kristna som vägrade att avfälla från sin tro blev beskattade och fick utföra tvångsarbete. Där som utövandet av tron inte helt förbjöds utsattes det dock för hinder – till exempel genom införandet av söndagen som den enda lagligt tillåtna marknadsdagen. Våldsam förföljelse var ett ständigt hot. Enligt beräkningar av forskarna avrättade ottomanerna före det grekiska självständighetskriget år 1828 elva patriarker av Konstantinopel, nära etthundra biskopar och flera tusen präster, diakoner och munkar.
Lekmän förbjöds att utöva vissa yrken och hantverk, ibland till och med från att rida på en häst med sadel och ända fram till sjuttonhundratalet levde deras tonårspojkar under hotet av att bli slavar inom militärväsendet och att tvingas till omvändelse. Detta gjorde att det eventuellt fanns en miljon janitsjarsoldater under det ottomanska väldet. Under bysantinskt välde ägde halvön en hög nivå av ekonomisk produktivitet och kulturell utveckling. Allt detta sveptes bort av den ottomanska erövringen och ersattes med en allmän och utdragen nedgång i produktivitet. "
Detta skriver den lärde och mycket kontroversielle ärkebiskopen av Sydney.
Se hela artikeln här: http://www.katobs.se/art_pell_islam.htm
lånat från http://islamblogg.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar